Ålder på värdbarnen: 9 & 12
Har varit i USA i: 11 månader

Jag visste att detta år skulle bli ett händelserikt ett. Men att endast kalla dessa månader som passerat händelserika skulle kunna vara århundradets underskattning. Jag kom till USA för elva månader sedan, förra September. Jag hade gått ut gymnasiet. Jag hade jobbat hela sommaren. Jag hade betalat avgiften till organisationen med maxad sjukförsäkring för jag tänker inte ta några chanser när det gäller sjukvården i staterna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen efter gymnasiet. Jag hade ännu inte listat ut vem jag ville vara. Året utomlands skulle ge mig tid att tänka. Det skulle ge mig distans från en stad som inte riktigt kändes som hemma. Brooklyn som stad tog andan ur mig. Gator, fyllda med de typiska stora brownstone radhus och trädalléer vars trädkronor står starka, beskyddande och tröstande i den här så kallade ”concrete jungle” som för en svensk som är van vid skogsutflyckter med matsäck och varm choklad i en termos kan vara svårt att greppa om. Allt är så stort i USA. Byggnaderna är stora, vägarna i stora, människorna är högljudda. Alla ska bli sedda och hörda. De människor som bor i Brooklyn speglar staden och dess energi. Det är mycket kultur. Författare som sitter på kafé och skriver på böcker eller teaterpjäser. Det är akademier och professorer som arbetar på sin nästa avhandling.

I mitten av Mars stängdes New York ner pågrund av Covid-19. Barnens skola stängdes en vecka innan och jag försöker komma på aktiviteter som inte kräver att vi lämnar huset. Det var tvåmannabaseboll i trädgården och gymnastik i vardagsrummet som fastnade hos min nioåring.Tolvåriga dottern sitter med sin mobil och pratar med kompisar och det är svårt att få dom att göra aktiviteter tillsammans. De första veckorna var utmattande. Jag hade gått från att ta hand om barnen på morgonen innan skolan och hämta den yngsta efter skola och ta honom till simträning. Nu ska jag försöka underhålla båda barnen samtidigt hela dagen från nio till sex. Det kom med många nedgångar. Många tårar från både mig och barnen. De första månaderna av karantän i New York var väldigt jobbigt. Det var nytt och alla var rädda och visste inget om det nya viruset. Men månaderna flöt ihop och plötsligt var det juni. New York började äntligen öppnas upp igen och rädslan och spänningen hängde inte längre i luften. Min tolvåring går på promenader med kompisar och jag går till parken med nioåringen för att kasta frisbee eller spela lite mer tvåmannabaseboll på en större plan.

Jag och min bästa kompis Julia som jag träffade via organisation här i Brooklyn pratar om de resor vi planerade att göra. Jag är glad att vi hann åka till Washington DC och fira jul i Florida tillsammans. Vi hann åka till Universal studios och dricka butter beer från Harry Potter-världen och köpa Bertie Bott’s Every Flavor Beans. Vi hann gå på museum i New York och vi hann gå på massa olika restauranger och prova god mat. Vi hann ta tåget norr, längs med Hudson River till en liten stad som heter Cold Spring och sitta i skogen med våra termosar och matsäckar.

Det är viktigt att vara tacksam över det som man får vara med om och inte fokusera på allt man har gått miste om eller vad som kunde ha skett. Jag skulle aldrig ångra det här året även fast jag spenderade nästan hälften av det instängd i karantän. Jag kom inte in på universitet i år för högskoleprovet blev inställt och hade inte kunna flyga till Sverige för att göra det på grund av alla reseförbud. Men jag hittade en av mina allra bästa vänner här. Jag hittade kärlek här och när mitt år med min värdfamilj är slut och min resemånad börjar åker jag och min pojkvän till Utah i några veckor. Vi åker till hans barndomshem för att komma bort från storstaden, för att få frisk luft och hälsa på hans familj. Efter tre veckor kommer min bästa kompis och möter oss. Vi ska hyra en bil och vi ska alla på en roadtrip. Vi vet inte exakt vart vi ska åka än, men jag vill till Whyoming och Julia vill till Washington state.

Om du väljer att åka, var beredd på att det förmodligen inte kommer bli som du hade tänkt dig. På många sätt kommer de förhoppningar du har inte bli uppfyllda. Men det kan samtidigt bli så mycket bättre än du någonsin kunnat hoppas på. Möjligtvis inte på de sätt du hade föreställt dig. Men i slutet av året kommer du inse hur mycket du har växt som person, hur självständig du har blivit och hur alla upplevelser under ditt år på gott och ont har format dig. Du kommer hem som en ny människa och du kommer ha ditt transformativa år med dig hela livet.